Frankenstein

Essay by PaperNerd ContributorJunior High, 8th grade September 2001

download word file, 7 pages 0.0

Downloaded 2046 times

Frankenstein - den moderne Prometheus Boken heter Frankenstein, eller den moderne Prometheus. Prometheus var i den grekiska mytologin son till titanen Iapetos. Prometheus gjorde uppror mot världshärkaren Zeus genom att stjäla elden från gudarna för att ge den till människorna. Han fick ett grymt straff för detta. Zeus lät fängsla honom vid en klippa där en örn varje dag skulle hacka ut hans lever. Han befriades slutligen av Herakles. Zeus hämnades även på människorna. Han lät Hefaistos sända den bedårande vackra Pandora som utrustades med alla goda och dåliga egenskaper. Gudarna gav henne som hustru åt Prometheus bror Epimetheus. I hemgift fick hon med sig ett litet förrådsfat som ofta kallas för Pandoras ask. Asken fick inte öppnas, men Pandora kunde inte motstå sin nyfikenhet. Hon öppnade asken och sjukdomar och lidanden flög ut och plågar sedan dess människosläktet. Endast hoppet blev kvar i asken.

Bokens handling Varför boken heter "den moderne Prometheus" är att den kan liknas mycket med denna berättelse.

Tidigare har det bara varit gudarna som har kunnat ge och ta liv. Men människans strävan efter att råda över naturen gör att Frankenstein till slut lyckas med något som annars bara gudarna kunnat åstadkomma. Han lyckas ge liv åt ett dött ting. Men för detta får han, liksom Prometheus, betala ett högt pris. Hans oändliga nyfikenhet blev förödande för båda honom och hans familj, men också för det monster han skapat. Också människorna i den trakt där monstret härjar lider av detta, de blir skrämda av blotta uppenbarelsen av honom. Här kan urskiljas ett tydligt budskap: man bör inte försöka bemästra naturen och göra gudarnas verk. Naturen är till för gudarna ett ändra, det är en makt allför stor för människan att bemästra. Man kan också här se första tendensen till att boken är skriver på romantiken. Under romantiken levde återigen intresset för antiken fram, som en motsats till allt vad upplysningen stod för.

Var kommer monstret ifrån? På många ställen av boken är det en kamp mellan förnuftet och känslan. Redan i början av boken finns denna konflikt. För att kunna skapa sitt monster måste Frankenstein ha kunskaper. Han studerar frenetiskt under en lång period. När han sedan har alla kunskaper han behöver börjar han experimentera för att skapa monstret. Han använder inte förnuftet här, istället är det enbart hans nyfikenhet som leder honom och han funderar inte alls på vilka konsekvenser hans arbete kan få. Men just i det ögenblick då monstret öppnar ögonen för första gången tar hans förnuft vid. Frankenstein ser sin skapelse vid liv för första gången. Han ser dess förvridna lemmar och dess förförliga ansikte. Han börjar då förstå vad det är han har skapat och känner ingen glädje alls för det, utan bara avsky. Han flyr sin boning och när han kommer tillbaka är monstret borta. Frankenstein gör inget för att finna monstret utan hoppas bara att han ska vara borta.

Hur agerar monstret? Monstret är i början av sitt liv starkt präglad av förnuftet. DÃ¥ han är nyfödd ser han världen med alldeles nya ögon och är tvungen att dra slutsatser av det han ser. Han lär sig att skilja insekter frÃ¥n växter och därefter växterna sinsemellan. Han finner att sparvarna gör sträva toner, medan koltrasten och taltrasten gör ljuva och tjusande ljud. Hans liv präglas ocksÃ¥ mycket av empiri, det begrepp som myntades under upplysningen. Han är tvungen att dra slutsatser utifrÃ¥n det han upplever och mÃ¥ste experimentera pÃ¥ olika sätt för att lära sig saker, dÃ¥ det inte finns nÃ¥gon där som dela med sig av sin egen livserfarenhet. Ett exempel är dÃ¥ han ser eld för första gÃ¥ngen. "I min glädje stack jag handen in i den flammande glöden, men drog den snabbt tillbaka med ett rop av smärta. SÃ¥ underligt tänkte jag, att samma orsak kunde ge sÃ¥ olika verkningar! Jag undersökte materialet i elden, och fann till min glädje att den bestod av ved. Jag samlade kvickt ihop nÃ¥gra grenar, men de var vÃ¥ta och ville inte brinna. Detta förbryllade mig och jag satt stilla och iakttog hur elden brann. Det vÃ¥ta elden, som lagt nära värmen, torkade och fattade i sin tur eld. Jag begrundade detta, och genom att känna pÃ¥ de olika grenarna upptäckte jag orsaken och samlade ivrigt ihop en stor mängd ved, för att torka den och ha riklig tillgÃ¥ng till eld." Det är pÃ¥ detta sätt monstret lär sig saker, genom att testa, iaktta och dra slutsatser. Likadant är det när han lär sig prata, han ser pÃ¥ hur en familj gör när de kommunicerar med varandra. Han ser att när de säger en sak reagerar de pÃ¥ ett speciellt sätt och pÃ¥ detta sätt lär han sig ocksÃ¥ att prata. Det är ocksÃ¥ pÃ¥ detta sätt han, som frÃ¥n början är en mycket snäll varelse, till slut kommer att begÃ¥ sina onda handlingar. Han fÃ¥r avsky för mänskligheten när han märker hur de behandlar honom för att han är annorlunda. Detta leder till ett hämndbegär som han riktar mot sin skapare.

Kamp mellan förnuft och känsla Den största kampen mellan förnuftet och känslan är när monstret träffar Frankenstein och ger sin berättelse till honom, samt vädjar till honom att han ska tillverka en maka till honom. Berättelsen är mycket känslosam då han berättar om hur han blir utstött var än han vänder sig, trots att han bara vill gott. En gång räddar han en flicka från en säker drunkningsdöd i en vild flod. Den person hon varit tillsammans med kommer några ögonblick senare när monstret står med flickan medvetslös i famnen. Han springer fram, rycker åt sig flickan och försvinner sedan in i skogen. Monstret springer efter, bara för att då mötas av mannen med ett gevär i famnen. Monstret blir träffad och skadas också. Det är på detta sätt monstret berättar sin historia. Han vill själv bara ha medkänsla och kärlek med möts hela tiden av våld och illvilja. Frankenstein lyssnar på denna historia och blir också han starkt påverkad av den. Monstret begär sedan att han ska tillverka en maka åt honom, så att han ska kunna få den kärlek han förtjänar. Till en början vägrar Frankenstein göra detta, då han tror att de två ska sprida skräck över världen. Men monstret fortsätter med sin vädjan till känslan och till slut faller Frankenstein för detta och beslutar sig för att göra ett monster till. Känslan segrar.

Dock blir det till slut förnuftet som vinner denna kamp i alla fall. Frankenstein börjar med sitt tunga jobb att ge liv Ã¥t ännu ett monster. Han reser runt i Europa och träffar vetenskapsmän för att förfriska sina kunskaper. Sedan bosätter han sig pÃ¥ en enslig ö för att göra verklighet av sitt löfte till monstret. När han nästan är helt klar inträffar nÃ¥got som fÃ¥r honom att ändra mening. I fönstret ser han monstret stÃ¥ och titta pÃ¥ honom och i det ögonblick tar han, i alla fall som han ser pÃ¥ det, sitt förnuft till fÃ¥nga: "När jag sÃ¥g pÃ¥ honom, uttryckte hans ansikte svek och nedrigaste ondska. Jag insÃ¥g hur vanvettigt mitt löfte hade varit, att skapa en varelse lik honom, och darrande av upphetsning slet jag sönder detta som jag var i färd med att skapa. Uslingen sÃ¥g mig förstöra den varelse pÃ¥ vilken hans framtida lycka vilade, och drog sig tillbaka med ett djävulskt hämndlystet vrÃ¥l av förtvivlan". Frankensteins förnuft säger honom att det var helt fel att skapa en till varelse, som tillsammans med den första kunde sprida skräck i världen. "Jag hade själv kommit fram till att skapandet av ännu en varelse lik demonen, skulle vara en nedrig och vidrigt självisk handling, och jag bannlyste varje tanke, som kunde leda till nÃ¥gon annan slutsats än denna." Jakten efter monstret Efter denna handling beslutar sig monstret för att hämnas genom att döda Frankensteins familj och vänner. Till slut kommer Frankenstein till insikt i att enda sättet att fÃ¥ slut pÃ¥ detta är att faktiskt döda upphovet till det - monstret själv. Hela Frankensteins familj är döda och att han inget längre kvar att leva för, utom för att hämnas pÃ¥ varelsen som dödade dem. Hans jakt efter monstret är helt utan förnuft och baserar sig helt pÃ¥ känslan. Monstret vill att Frankenstein ska följa efter honom och lägger till och med ut spÃ¥r för att han ska kunna följa efter ocksÃ¥. Detta vet Frankenstein om, men ändÃ¥ sÃ¥ följer han blint efter och bryr sig inte om annat än att monstret ska dö. Det är bara känslan som leder honom här - hämndbegäret.

Slutsats: Boken baseras på naturvetenskapen. Utan hjälp från den skulle monstret aldrig kunnat få liv. Dock är det Frankensteins nyfikenhet som driver honom. Han använder inte förnuftet mycket i skapandet av sin varelse, utan är helt besatt på att kunna bestämma över liv och död. När varelsen sen får liv inser han vad han har skapat och blir förskräckt när han kommer till insikt. Monstret själv är i början av sin livsperiod mycket metodisk och använder sig till mycket stor del av sitt förnuft. Dock tar känslan mer och mer överhanden. Monstret blir utstött och vill hämnas på sin skapare. När monstret sedan berättar sin livshistoria är det känslorna som tar överhanden. Han lyckas få Frankenstein att lyssna mer på sina känslor än på sitt förnuft. Trots detta lyssnar ändå Frankenstein till slut på förnuftet när han beslutar sig för att inte skapa en till varelse.

Hela boken präglas av känslor. Man tycker verkligen synd om monstret när man läser boken och förstÃ¥r varje onda handling som han gör. Man kommer att tycka illa om människosläktet som behandlar honom sÃ¥ illa. Monstret själv ger utlopp för detta när Frankenstein beslutar sig för att inte tillverka en till av hans sort: "'Ska varje man finna en hustru efter sitt hjärta', ropade han, 'och varje djur finna en maka, medan jag förblir ensam? Jag hyste ömma känslor, och de besvarades med avsky och förakt.'". I slutet av boken berättar monstret om hur han hatar sig själv för att han begÃ¥tt alla onda handlingar och han gjorde det bara för att han blivit sÃ¥ illa behandlad av mänskligheten. Han hatar sig själv sÃ¥ mycket att han till slut ocksÃ¥ tar livet av sig.

Även om berättelsen faktiskt på många ställen styrs av förnuftet spelar den ändå på känslorna. Boken handlar egentligen om hur grym mänskligheten är när den stöter på något den inte är van vid och man får följa livet hos en som är utstött, dess tankar och känslor. Att boken är skriven med mycket fantasi är något som också visar att den är skriven under romantiken. Den handlar inte om något som bevisligen finns, utan går utanför naturens ramar och en fantasifull historia växer fram.