Det svenska samhället pÃÂ¥ 1700 -talet utifrÃÂ¥n Vävarnas barn
Livet för människorna i boken var ganska representativt för en stor del av Stockholms invÃÂ¥nare.
De som jobbade i fabriker ägdes mer eller mindre av fabriksägarna. Fabrikerna fungerade bÃÂ¥de som bostad och som arbetsplats. Familjerna hade ingen möjlighet att fÃÂ¥ vara för sig själva eftersom de bodde tillsammans med andra familjer.
Livet bestod till en väldigt stor del av arbete, barnen började redan som unga och fick lära sig av sina vuxna 'kolegor'. Man arbetade frÃÂ¥n tidig morgon till sent pÃÂ¥ kvällen hela veckan utom Söndagar. PÃÂ¥ söndagen förväntades man infinna sig i kyrkan.
Den lilla fritid man hade ägnades ÃÂ¥t att försöka dryga ut hushÃÂ¥llskassan. Detta kunde t.ex. göras genom extra arbete, tiggeri eller prostitution.
Att tigga eller prostituera sig var förknippat med stora risker, de som blev tagna för lösdriveri blev satta i fängelse och dömda till straffarbete.
Stockholm pÃÂ¥ den tiden var en smutsig och stinkande plats, det fanns inget fungerande avloppssystem eller nÃÂ¥gonstans man slängde sopor, sÃÂ¥ dessa fick slängas ut pÃÂ¥ gatan.
MÃÂ¥nga flyttade in till storstaden i tron att nÃÂ¥got bättre väntade dem. När det inte fanns nÃÂ¥got jobb för dem blev det ofta att de fick tigga, stjäla eller prostituera sig för att klara fÃÂ¥ pengar till mat.
De gamla fick arbeta till de inte kunde utföra nÃÂ¥got mer, dÃÂ¥ kunde de kanske fÃÂ¥ komma in pÃÂ¥ nÃÂ¥got fattighus där de kunde fÃÂ¥ lite mat och möjligen nÃÂ¥gon som tog hand om dem.
Men alla hade det ju inte dÃÂ¥ligt, de som hade mycket pengar kunde lätt skaffa sig mer. Eftersom arbetskraft var sÃÂ¥ billigt kunde de billigt producera varor som de sen kunde sälja. Inkomstklyftorna var enorma, men de som tjänade sÃÂ¥ mycket var inte sÃÂ¥ mÃÂ¥nga till antalet. Trots det...