Stupet

I

Det var en mörk kväll i slutet av mars och det snö blandade regnet hamrade ilsket på de stora fönsterruterna tillSt.Maurice mentalsjukhus som låg strax utanför strax utanför Paris.

En kylig ilvind for genom den öde korridoren och vispade återigen ut dammet som vaktmästaren Charles Miltón ägnat den senaste halvtimmen till att prydligt samla ihop i en liten hög. Men lika hastigt som vinden, blåstes han tankar på att resa ned till södra Frankrike under påsken bort. Ty pengar var det som felades ordentligt i hans liv. Ett svagt jämrande kunde höras från en av cellerna:

-Är det inte dags att gå hem nuuu...?, lät rösten.

-Är det inte dags för dig att sova nu? väste Charles irriterat, även om han visste att patienterna kunde bli ganska jobbiga ända in på natten, var det svårt att vänja sig vid det. 'Dags att gå hem...', det lät rätt fint ändå.

Prince Charles in Upton-upon-Severn

Charles_Beigbeder

[The Voisin brothers, French aviation pioneers. Ga...

Jo, gå hem var det, han gav städvagnen en knuff och med ett skrammel for den tillbaks in i städskrubben igen. Innan han stängde dörren plockade han upp ett papper som skräpade på golvet, men precis innan han slängde det märkte han att det var mer än ett gammalt papper, det var för tjockt för det, det var ett dubbelvikt papper med en liten bit tejp som höll ihop det. På framsidan stod två stora bokstäver:

C .M.

C.M., det är ju jag det! , tänkte Charles högt för sig själv och pillade bort den lilla tejp biten trots att han inte riktigt trodde på det själv. Innehållet visade sig emellertid inte vara lika spännande som han hade hoppats på. I samma raka stil som på framsidan löd endast ett ord:

OLJAN

'Måste ha varit något brevbäraren tappat ' mumlade han och stoppade papperet i fickan.